Som ramverk under ”agila-metoder”-paraplyet hittar vi bland annat Scrum, Kanban, Lean och XP (”Extrem programmering”), men idag är det inte bara inom IT-projekt vi använder agila metoder.
Scrum kommer ursprungligen från produktutveckling, på samma sätt som Kanban och Lean har sin historia i produktion inom framförallt bilindustrin. Tack vare dessa metoders flexibilitet och anpassningsförmåga har de hittat vägen in till andra industrier och vi förknippar dem inte längre med enbart IT.
Idag arbetar de flesta av oss inom branscher där det ofta känns som att vi måste arbeta snabbare och snabbare. Målen tycks vara rörliga och vi behöver konstant anpassa vårt arbetssätt och tänka nytt för att inte bli omkörda av konkurrenter. Agila mjukvaruutvecklingar har historiskt sett bestått av små, konstanta justeringar och anpassningar. Går det att dra inspiration från ett sådant arbetssätt?
Scrum innebär kortfattat att man har självorganiserande team som arbetar i sprints, det vill säga korta projektperioder som vanligtvis sträcker sig mellan 2-4 veckor. I början av sprinten sätter man upp ett mål om vad man ska ha uppnått när sprinten är över. Teamet får vissa regler att förhålla sig till (man får inte röra sig helt utanför företagets affärsidé), men ingen, varken chef eller annan, får säga åt teamet hur uppgifter ska lösas för att nå målet. Scrum innebär därför att man måste våga sätta hög tilltro till medarbetarnas kompetens och förmåga att lösa problem på egen hand.
På senare tid har alltfler organisationer eller avdelningar inom organisationer som inte arbetar med IT börjat tala om sprints och korta målsättningar. Har ni arbetat med Scrum eller Scrum-liknande koncept i projekt som inte varit IT-relaterade? Hur har ni i sådana fall gått tillväga?
I del 2 går vi in på hur man kan använda Scrum i verksamheten.
